Barnbarns betydelse för mor- och farföräldrars välbefinnande

Att få barnbarn är för många stort och spännande och innebär en ny erfarenhet i livet. Men finns det något samband mellan subjektivt välbefinnande och att vara mor- eller farförälder? Den frågan undersöktes i en studie som är baserad på the Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe, med respondenter från 20 olika länder. Studien inriktade sig på individer i åldrarna 50 till och med 84 år som själva är föräldrar. Som mått på välbefinnande användes frågan ”hur nöjd är du med ditt liv?” med en svarsskala från 0 till 10, där 0 betyder fullständigt missnöjd och 10 betyder fullständigt nöjd.

Resultaten från studien visar att mor- och farföräldrar upplever större välbefinnande i livet jämfört med de som inte har några barnbarn. Studien visar också att antalet barnbarn har ett positivt samband med mor- och farföräldrarnas välbefinnande.

Men det som tycks påverka välbefinnandet mest är att få vara delaktig i omvårdnaden av sina barnbarn. Mor- och farföräldrar som är delaktiga i omvårdnaden och omsorgen av sina barnbarn upplever i allmänhet större välbefinnande i livet, i nästan alla länder som ingick i undersökningen. Mor- och farföräldrar som inte deltar i omvårdnaden och omsorgen av sina barnbarn upplever däremot sämre välbefinnande än de som inte har några barnbarn. Att vara delaktig i omvårdnaden och omsorgen av sina barnbarn har störst påverkan på kvinnors välbefinnande, i de flesta länder. Studien visar att sambandet mellan att ha barnbarn och subjektivt välbefinnande är starkare i länder där det är mindre vanligt att mor- och farföräldrar tar stor del i barnbarnens omvårdnad och omsorg. Men resultatet beror, enligt forskarna bakom studien, till stor del på att välbefinnandet påverkas negativt i länder där det är vanligt och förväntas att mor- och farföräldrar tar stor del i sina barnbarns omvårdnad och omsorg, hos de individer som inte är delaktiga.

Forskarna bakom studien undersökte även om utbildning har någon effekt på det subjektiva välbefinnandet, men fann att utbildningsnivån hos de tillfrågade mor- och farföräldrarna inte har någon inverkan på deras välbefinnande.

Texten ovan är baserad på publikationen:

Arpino, B., Bordone, V. and N. Balbo. 2018. Grandparenting, education and subjective well-being of older Europeans. European Journal of Ageing. Vol. 15, Issue 3: 251-263. DOI: https://doi.org/10.1007/s10433-018-0467-2.

Förekomsten och utvecklingen av övervikt och fetma hos den äldre befolkningen

Övervikt och fetma är ett folkhälsoproblem i många delar av världen och förekommer hos en stor andel av den äldre befolkningen. Både fetma och övervikt ökar risken för många sjukdomar och problem såsom diabetes typ 2, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdom samt olika typer av cancer men kan också leda till astma, belastningsskador i lederna och depression.

Eftersom övervikt och fetma har blivit så vanligt förekommande och är förenat med negativa följder för både den enskilda individen som samhället i stort, så är det viktigt att följa utvecklingen över tid. Både för att kunna bedöma olika åtgärder för att minska andelen överviktiga samt för att kunna hjälpa de som önskar och behöver stöd för att gå ner i vikt.

Nyligen publicerades en studie i Scandinavian Journal of Public Health som presenterade aktuell information kring förekomsten och utvecklingen av övervikt och fetma hos personer i åldrarna 50 år och uppåt från tio europeiska länder, däribland Sverige. Forskarna bakom studien analyserade data från den första, andra, fjärde och femte omgången av Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe (SHARE) och räknade ut BMI (Body mass index) baserat på respondenternas självrapporterade uppgifter om längd och vikt.

Resultaten från studien visar att andelen individer med övervikt låg på en relativt stabil nivå kring 60 % mellan åren 2005 och 2013, medan andelen individer med fetma ökade från 17,5% till 19,2% under samma tidsperiod.  Den högsta förekomsten av både övervikt och fetma återfanns i Spanien, Tyskland och Österrike. Spanien var dock det enda land där förekomsten av både övervikt och fetma minskade mellan åren 2005 och 2013, medan Italien var det enda land där förekomsten av övervikt minskade under samma period.  Studien visar också att förekomsten av övervikt ökade hos gruppen individer i åldersgruppen 80 år och äldre mellan åren 2005 och 2013 medan den minskade hos individer i åldersgruppen 60 till 69 år. Förekomsten av fetma ökade hos individer i åldersgrupperna 60 till 69 år och 70 till 79 år. Andelen individer med övervikt minskade något bland kvinnor under tidsperioden medan den var oförändrad bland män. Andelen individer med fetma ökade hos män men var oförändrad hos kvinnor.

Sammanfattningsvis så visar studien att förekomsten av övervikt och fetma är stor bland den äldre befolkningen i de tio länder som studerades. För den enskilda individen kan följdsjukdomar som uppstår på grund av övervikt och fetma ha en stor påverkan på personens hälsa och välbefinnande. Men även betydelsen för sjukvården och samhället i stort kan vara omfattande. Forskarna bakom studien vill lyfta fram vikten av att arbeta hälsofrämjande för att försöka vända den negativa utvecklingen så att övervikt och fetma minskar hos befolkningen. Både medicinska vårdprogram och politiska handlingsprogram behövs samt åtgärder för att förbättra hälsokompetensen kring betydelsen av att behålla en hälsosam vikt.

Texten ovan baseras på publikationen:

Peralta, M., Ramos, M., Lipert, A., Martins, J. and A. Marques. 2018. Prevalence and trends of overweight and obesity in older adults from 10 European countries from 2005 to 2013. Scandinavian Journal of Public Health 46: 522–529. DOI: https://doi.org/10.1177/1403494818764810.

Ensamhet bland äldre i Europa

Ensamhet kan upplevas som både obehagligt, ledsamt och tungt att hantera. Att känna sig ensam kan påverka vårt välbefinnande och det verkar dessutom som om ensamhet kan skada vår fysiska hälsa på ett liknande sätt som exempelvis rökning och fysisk inaktivitet kan göra. Ensamhet bland äldre kan uppkomma plötsligt eller långsamt genom exempelvis en förlust av nära vänner, make/maka, husdjur eller som en följd av att man måste flytta. Eftersom ensamhet drabbar alltfler äldre och det kan leda till nedsatt hälsa och sämre livskvalitet så är det viktigt att försöka fånga upp individer som känner sig ensamma och försöka motverka ensamheten.

En ny studie som baserades på the Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe (SHARE) har undersökt hur olika faktorer såsom bland annat hälsa och socialt kontaktnät påverkar känslor av ensamhet hos personer som är 65 år eller äldre. Studien är baserad på den första omgången av SHARE-undersökningen som genomfördes mellan åren 2004 och 2005 i elva europeiska länder.

Resultat från studien visar att kvinnor oftare känner sig ensamma jämfört med män och känslor av ensamhet blir alltmer vanliga med stigande ålder. Upplevd ensamhet skiljde sig åt mellan hushåll med olika inkomst och olika utbildningsnivå, där individer med kortare utbildning oftare uppgav att de känner sig ensamma en stor del av tiden. En större andel av respondenterna från Sydeuropa uppgav att de känner sig ensamma mestadels jämfört med respondenter från Nordeuropa. Känslor av ensamhet var också mer vanligt förekommande hos personer med sämre hälsa, hos de som förlorat sin make/maka, vars barn nyligen flyttat hemifrån, hos de som inte har några barn samt de som lever utan partner eller äkta hälft.

Forskarna bakom studien vill lyfta fram betydelsen av upplevd ensamhet hos äldre och följderna som ensamheten kan leda till, samt vikten av att lyfta fram dessa frågor vid hälsoutvärderingar och undersökningar. Frågan är också viktig för politiker och beslutsfattare som arbetar med insatser för att minska ensamheten och öka livskvaliteten och välbefinnandet hos den äldre befolkningen.

Texten ovan är baserad på publikationen:

Vozikaki, M., Papadaki, A., Linardakis, M., and A. Philalithis. 2018. Loneliness among older European adults: Results from the survey of health, aging and retirement in Europe. Journal of Public Health: 1-12. DOI: https://doi.org/10.1007/s10389-018-0916-6